ja, jag ska berätta lite om mitt liv bara för att.

min bästakompis är pawo och har alltid varit, vi har känt varandra sen sex års och vi har alltid gjort dumma saker och busat sönder. den personen som alltid funnits där för mig och förstår mig ut och in.
mina föräldrar har alltid varit tillbaka dragen och kräver så mycket från mig, att de ska gå bra i skolan att jag ska sporta bara göra allt som dom vill, även om jag inte vill de.
och även om man får höra sådana saker som ; "fan va tjock du är", " lisa ska du verkligen äta nå mer " m.m varje dag så älskar jag dom.
men även om jag sagt de till dom så har dom aldrig sagt de tillbaka till mig under mina 18 år.
när jag blev misshandlad för några år sen så brydde som sig inte så himla mycket, jag blev misshandlad av 7 stycken, kanske inte så mycket fysiskt men psykiskt.
och när jag haft killar som slagit mig och kallat mig saker, det tar på en.

jag har jävligt mycket som jag tänker på dagligen, och att jag mår dåligt.
men de är så många som inte förstår mig, till och med dom som jag trodde var mina kompisar.
för när någon trycker ner mig så ger jag igen, så fungerar jag för att inte bryta ihop.